Snus…

Idag har jag inte gjort någonting, bara degat. Varit riktigt trist så får väl blogga om något annat.

Det var mer än 3 månader sedan jag tog min sista snus. Är ganska lockande att börja igen nu när man får in pengar, men att köpa i Norge går fetbort. En dosa kostar över 60 kronor.
Beroendet är väck helt och hållet, det försvinner på bara några veckor. Suget har blivit mindre också, även fast man skulle kunna tycka att det vore gott med en kall prilla på morgonen eller efter några öl, eller efter en riktigt brakmiddag… (tur att det inte blir många sådana nu för tiden, höhö.)

Den första månaden kliade det rejält under läppen må jag säga men nu är suget nästan obefintligt.
Något jag kan tycka är jobbigt är att jag inte har någon direkt motivation för att sluta, mer än att testa mig själv och min självdisciplin. Det är det enda som håller mig ifrån att tacka ja när någon öppnar locket för en. Och känns som att jag bevisat för mig själv att jag klarar det (bestämde mig för att sluta bita på naglarna här om dagen och det har gått utmärkt).

Men visst, det känns väldigt onödigt att börja igen när man inte längre är beroende. Om man ändå bara kunde ta en snus då och då, när man blev bjuden eller festar eller en om dagen eller liknande, ungefär som att feströka. Men om jag nu skulle göra det kan man inte längre briljera med att man varit snusfri i över 3 månader och dessutom tror jag att jag skulle fastna igen direkt, att suget skulle återkomma direkt och man skulle få återuppleva ännu en månad av ”avgiftning”.

Så ja, är det värt pengarna att snusa? Vet ej.

Själv ser jag det som en ”lyx på tillvaron”.
Någon gång kommer jag säkerligen börja snusa igen, men det kommer nog dröja ett bra tag till. Hoppas jag…

Ett tips till den som tänkt sluta eller liknande är att bara sluta rakt av. Dricka vatten, tugga tuggummi och käka frukt.. typ… Och framför allt; ge fan i att ta emot, även fast man blir bjuden.
Ska man lägga av ska man göra det ordentligt.

Helgen hemma i Kalmar

En månad i Oslo har verkligen varit något annorlunda. Kanske inte riktigt så spännande man tänkte sig, men på något sätt har det ändå varit givande. Jag har absolut fått ett nytt perspektiv på en hel del saker och ting. Jag måste ändå säga att jag trivs ganska bra där, eller tillräckligt bra kanske är det rätta uttrycket.

En sak som är säker är att det var otroligt skönt att komma hem över helgen. Så jävla skönt att på något sätt varva ner och känna sig hemma. Att äta god mat och framför allt att träffa familjen och vänner igen.

Tyvärr höll sig inte denna känslan kvar särskilt länge. Ända sen i söndags har jag gått omkring med blandade känslor och en stor klump i magen. Känslan liknar den jag hade för ett par år sedan, men då av helt andra anledningar. Några närmre detaljer om anledningarna tänker jag tyvärr dock inte dela med mig utav. Förra gången kändes det mycket värre och tog upp mycket mer plats inom mig, så mycket plats att jag var helt tom, men då hade jag också någon att vända mig till, vilket sakta men säkert hjälpte.

Som jag känner det nu har jag inte direkt någon att vända mig till. Jag ser det inte som något allvarligt problem, utan det känns helt enkelt bara lite tråkigt. Det går inte skylla på någon annan, och jag söker inte heller någon annan att lägga ’skulden’ på.
Detta är ingen förfrågan om någon som kan vara en sådan person. Se det snarare som istället för att prata om allt detta till någon, så skriver jag det istället här, publikt på internet. Jag antar att det är det man kallar blogga? =)

På dessa få dagar har jag börjat fundera ordentligt på vad jag egentligen ska göra härnäst, i framtiden. Jag känner att det är dags för förändring, det har jag gjort länge, men på något sätt känns det helt enkelt mer seriöst och allvarligare denna gången.

I några månaders tid har jag funderat över vad mina stora intressen är och vad jag tycker är roligt att syssla med och som får fram kreativiteten i mig, för att sedan försöka relatera det till något yrke jag verkligen skulle vilja jobb med.

Som jag känner det nu står jag vid ett vägskäl i mitt liv. Jag har slösat bort en otroligt massa tid och jag vill att livet sätter igång på allvar nu.

 

En sak är jag i alla fall säker på, och det är att livet inte sätter fart på sig själv.

(Nu när jag läste detta i efterhand lät det väldigt emo, och det var absolut inte min mening. Jag skrev det mitt i natten så som det dök upp i mitt huvud och märker nu att det ser allvarligare ut än vad det är. Dock ser jag ingen anledning till att redigera det.)

Up and runnin’

Japp, då var det dags. Ett försök att få ut tankar, idéer och åsikter. Det ända jag dilemmat jag har är hur man egentligen skriver en blogg. För mig är det oklart vad en blogg egentligen ska handla om. Ska den fungera som en dagbok? Eller en sida för artiklar? Vad skiljer egentligen en blogg från dagboksfunktionen på Lunarstorm? Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag har en otrolig lust att skriva av mig om vad som försigår i mitt huvud. Sen kan man ju fråga sig hur många som egentligen läser detta, eller ens bryr sig. Jag skiter i alla fall då fullständigt i hur många sympatipoäng jag plockar, eller hur många besökare jag får. Utan istället vill jag bara ha en form utav sysselsättning, och kanske ett sätt att nå ut till flera folk samtidigt då det gäller något viktigt.

Angående namnet så tog jag det första som dök upp i huvudet. Eller rättare sagt det andra, eftersom Tyler Durden redan var taget utav någon sedan 2005 september, men som aldrig postat något inlägg eller liknande…

Hur som helst, dags att sätta igång!